r o s a s v a r t

Som ni kanske vet är det en livsfarlig snöstorm som dundrar utanför väggarna till mitt lilla, varma hus. Nej, nu skojar jag, det är iskallt inne också. Imorse hade jag en underbar sovmorgon till 11, medan resten av klassen gullade med grisar på Nytorp. Jag fick inte följa med eftersom jag inte är vaccinerad mot nöff-sjukan, men sovmorgon till elva är ändå någonting jag värdesätter högre än att lukta gris en hel dag! Det enda negativa med det hela var att jag var tvungen att ta mig till skolan på eget bevåg. Promenad. I extrem snöstorm. Det var tufft.

Det var samma historia när jag skulle hem. Jag härdade ut, men jag var riktigt nära döden ett tag. Jag kämpade, mil efter mil, igenom midjehöd snö, över åkrar och ängar, över berg och sjöar, och jag kom öga mot öga med några livsfarliga fiender. Där plogbilarna hade åkt (några hundra meter här och var) förlorade jag nästan livet till de bilister som inte klarade av att hålla sina fordon under kontroll på det glashala underlaget. Jag blev anfallen av vilddjur den korta stund jag var tvungen att vila, då min kropp i brist på energi började bryta ned sig själv, och jag försökte förjävels värma mina blå, stelfrusna fingrar. Ett stort kattdjur hoppade på mig bakifrån, och jag var tvungen att använda drastiska åtgärder för att undkomma. Till slut, timmar efter jag modigt gick ut genom dörrarna på Torsbergsgymnasiet, var jag hemma, och i säkerhet. Innan jag svimmade efter ansträngningarna som förstört min kropp lyckades jag få tag i kvinnan som jag mig liv och som jag kallar min moder och berätta alla hemskheter jag nyss gått igenom. Hon hånskrattade i flera minuter, allt medan syret i min kropp tog slut, och det svartnade framför mina ögon...